Frustration och inspiration

Project WOC 2016 är över för min del. Det blir med största sannolikhet ingen stafett imorgon (om inte Gustavs kropp är knasig). Känns tråkigt att inte riktigt få chans till en personlig revansch efter medeldistansen, men håller tummarna och ska göra mitt bästa för heja fram laget till goda prestationer ändå! Dagarna efter medeldistansen i tisdags har varit fyllda med starka intryck och känslor. Mycket frustration. Har nog aldrig upplevt någonting liknande. Kunde knappt sova varken första eller andra natten efter loppet. Jobbigt, men någonstans också häftigt att uppleva. Inser vilket driv det finns och hur mycket det här betyder för mig. Tillbaka till tisdagen. På förhand var jag ganska orolig för hur det skulle kännas. Jag pallade inte riktigt för trycket på EM, utan blev på tok för nervös och allvarlig. Skulle det bli samma sak nu? Faktiskt inte. Lite bättre mentalt förberedd så lyckades jag verkligen få en positiv känsla inför det som väntade och på startlinjen kändes det väldigt bra. Förväntansfullt. Inspirerat.

Kartan i bättre upplösning finns här.

Öppnade offensivt, men slarvade lite med kartkontakten. Bom till 2, stress till 4 och så var jag över en minut efter direkt. Sedan sprang jag bra. På partiet 4-12 var jag snabbast av alla. Många kan säkert hitta något sådant parti på en bana. Men det blev ändå lite av en aha-upplevelse i analysen. På den tredjedelen av banan var jag snabbast. Av alla. På VM. Coolt. Därefter kom det nya misstag till 13 och 16. Sedan ett nytt bra parti till varvningen. Och ny bom. Nytt bra parti. Ny bom. Målgång. Summerar ihop över 2min i misstag. Inte okej. De 11 löparna före mig har i Winsplits sammanlagt två röda "bommade" kontroller. Jag har fyra själv... Av de 24 bästa löparna finns förutom mig ingen som har fler än en endaste "bommad" sträcka. Det är verkligen ingen komplett bild av hur tävlingen var, men indikerar ändå att jag verkligen inte gjorde det bra. Snarare gjorde jag det sämst av de med högst fart. Att jag slutade 12 var ändå helt okej tycker jag, men det kunde ju ha blivit så mycket bättre... Varför blev det då sådär? Har kommit fram till en enkel slutsats. För slarvig orientering. Jag tog mig inte tid att läsa kartan tillräckligt. Var nog lite osäker på om min fart skulle räcka. Chansade lite. Tänkte att man nog "borde satsa lite extra" på VM. Idiotiskt. Det går aldrig snabbare att chansa. Aldrig. Harmonisk orientering fungerar alltid bäst för mig. Men av någon anledning glömmer jag bort det alltför ofta. Och det är här frustrationen kommer in. OM jag bara visste på startlinjen vilken fart jag hade i benen. Jag hade en bra känsla på förhand. Formen fanns där. Det kände jag. Jag anade att det kunde gå fort, men vågade nog inte riktigt tro och lita på att jag bara skulle kunna ”göra det vanliga” och att det skulle räcka långt. Frustration. Att jag aldrig lär mig. Jag skulle ju kunna gjort det så mycket bättre. När kommer en chans likt det här igen? VM på hemmaplan? Aldrig?! Jag hade lite av samma chansartade orienteringsteknsika beteende under stora delar av O-Ringen och tänkte att ”det kommer inte hända på VM, då skärper jag mig”. Men icke. Det är nog dags att ta tag i tekniken på allvar igen och försöka hitta tillbaka till den ”orienterings-tekniska virtuos” jag en gång var... Blev många ord om slarv och frustration här. Men tänker att jag kanske kan få en morot att skärpa till mig av att skriva ned allt. För även om frustrationen finns kvar så känner jag hur den så smått börjar bytas mot lite motivation. Jag hoppas att det fortsätter på den vägen. Isåfall kommer jag stå på startlinjen i Estland om ett år och chansa lite mindre... Tänkte avsluta allt klagande med att det ändå finns mycket positivt jag tar med mig från VM: - Fysiskt var jag riktigt bra. Min plan och formtoppning fungerade. - Publikstödet. Mäktigt. - Inspirationen från alla andra. Både i svenska truppen och runtomkring. Mycket att lära, mycket att inspireras av. - Glädjen. Fruktansvärt kul att springa VM. Det är någonting jag vill göra igen.

1 Comments

  1. Oehört kul ändå som gammal konfakollega att såhär 10 år senare sitta hemma (okej på jobbet med svtplay på i smyg) och heja på dig! Fortsätt fokusera, vi vet att du har det!

Leave a Comment.